I fredags var valparna 8 veckor och nu är det fullt ös på dem. Fullt ös har det också varit med lite lånehundar fram och tillbaka de senaste veckorna. Kul men intensivt. Igår försökte vi oss på stå bild på godingarna. Vi har även fotat Ullis 11 månader när hon varit här.
Nu är våra godingar sju veckor och utvecklas mycket bra. Båda har härliga familjer att flytta till. Just nu är vi berikade med några extra hundar här så det läggs inte så mycket fokus på bloggen. Valparna njuter av att vara ute.
Igår var valparna sex veckor och nu är de så mysiga och roliga. Denna veckan har vi haft en riktig vargavinter med snö och kyla här i Växjö, så någon utevistelse har det inte blivit för de små. Idag var tempen på nollan så då fick valparna ha två minuters premiär ute . Tyvärr blev ljuset dåligt på bilderna men valparna är söta ändå.
Fullt hus med hundar just nu. Denna veckan och fram till torsdag har vi söta Baileys här då hennes familj åker till fjällen. På måndag är det dags för vår underbara Astrid att checka in här en vecka, när husse och matte ska utomlands. Nästa helg kommer Ullis och ska vara här när hennes familj är i fjällen. Det ska bli kul eftersom vi inte träffat henne sen hon flyttade, och vi längtar efter henne.
I lördags var det för mig ett slags märkligt jubileum. Det var då exakt 20 år sedan mitt liv förändrades ganska radikalt. Det var den dagen jag fick en cancerdiagnos. Hela 1998 var ett jobbigt år för mig och min familj. Jag var snart 31, mina barn var då 12, 10 och 4 år. Ja som sagt, det året var väldigt tufft med diverse undersökningar, 12 enormt starka och jobbiga cellgiftsbehandlingar, med allt vad det innebär i av illamående, tappa håret, en trötthet som inte går att beskriva och ett totalt utslaget immunförsvar. Sjukhuset var mitt ”dåvarande jobb” där jag tillbringade mycket tid med behandlingar, blodtransfussioner m.m. Tack och lov hade jag mitt i allt elände och stundtals dödsångest min underbara fantastiska familj och underbara nära vänner och fantastiska arbetskamrater. De ställde upp och stöttade och fanns till hands och gjorde att jag mellan jobbiga behandlingar och isolering även kunde uppleva många bra dagar mellan varven. 1998 var dessutom försäkringskassan snäll, och ingen ifrågasatte någonsin min sjukskrivning utan de litade på min duktiga snälla läkares bedömning och kompetens. Just då, detta året gick tiden väldigt sakta och jag längtade efter att alla jobbiga behandlingar skulle vara över och efter att bli frisk och jag längtade efter att få jobba igen. Tänk om jag vetat då, att jag skulle sitta här idag, frisk, med ett underbart liv, min underbara familj. Om jag hade vetat att jag skulle få vara med och få uppleva att mina tre döttrar blivit vuxna, och blivit så fantastiska människor som jag är så stolt över. Tänk att jag lever och är mormor till tre fantastiska barnbarn. Tänk vilka fantastiska 20år jag har haft, då jag bland annat kunnat uppfylla flera drömmar, till exempel mitt härliga hundliv. Om jag vetat då vad jag vet idag, hade jag sluppit mycket ångest, när jag inte visste om jag skulle överleva. Så tacksam är jag över att ha fått denna chans och all svindyr behandling och medicinsk expertis som finns här i Sverige. jag hoppas på att få många härliga år till.
För ca 2,5 vecka sedan tog vårt liv ytterligare en lite ny vändning. En ung kille från Afghanistan flyttade hem till oss. Han har ett oerhört tufft förflutet och kom hit som ensamkommande hösten 2015. Det är en underbar kille som fortfarande väntar på att få uppehållstillstånd i Sverige. Vi gör allt som står i vår makt för att hjälpa honom och stötta honom och hoppas så att han ska få stanna här. Han är redan en del av vår familj. Vi pratar mycket både om hur det är i Sverige och Afghanistan, och även om man har vetat en del och sett och hört i media så blir det ännu mer verkligt och skrämmande hur illa läget är i afghanistan och hur tufft det är att växa upp i ett sådant land. Jag kan ju enkelt konstatera att jag hade inte hade varit särskilt långlivad där. Vi som är uppväxta i Sverige har verkligen så enormt mycket att vara tacksamma över, även om det givetvis finns saker också här som går att förbättra. jag känner iallafall en enorm tacksamhet och ödmjukhet för det liv jag har levt och lever. Är också glad och tacksam att jag får möjlighet att göra något för en människa i nöd, vilket också är väldigt berikande och lärorikt.
Våra godingar är nu fem veckor och vi har beslutat att sälja båda. de är jättefina och utvecklas bra. Båda har nya familjer som väntar på dem.
Trasselsuddens blogg 