Idag regnar det i Växjö. Som tur är tog vi en hyfsad promenad tidigt på morgonen innan regnet kom, för idag känns det ruggigt. Men hellre regn än snö. Pratade med dottern i Oslo, där de har fått tre dm snö. Hu. Då får det hellre regna. Än är det för tidigt att veta om Lycka är dräktig, men min känsla är att det är något på gång. Spännande.
Nu har jag varit hemma i en vecka och det börjar faktiskt kännas bättre. Tycker att jag har kunnat koppla bort jobbet en del och sover bättre. Har varit ute en del och promenerat med mina fyrfotingar, sovit en del, läst och kört avslappningsband. Det känns faktiskt som att jag börjar längta lite efter ”mina barn”. Har bestämt i samråd med läkaren att vara hemma en vecka till iallafall och sen hoppas jag att det ska vara ok att jobba igen. Läkaren tyckte jag kunde börja med halvtidssjukskrivning men eftersom jag inte jobbar heltid så vill jag försöka att jobba min fulla tid. Kan ju säga att det har varit skönt att ha sällskap av hundarna när jag har varit hemma. Har haft pälsvård som terapi här. Amanda och Silje har nu kommit i det ”trevliga” åldern, då , trots att de nyss var kammade och tovfria, så plötsligt känner man en stor tova när man sitter och klappar dem. Det är då man frågar sej, hur tänkte jag när jag skaffade två huliganer i samma ålder. Skämt åsido, det är kärt besvär, och det är ju övergående.
Vår fina Astrid har ju sedan en tid tillbaka haft ett halvtidshem hos Synnöve och Åke, vilket har fallit fantastiskt väl ut.. Varje gång Synnöve har kommit för att hämta henne har hon blivit så lycklig. Och när hon är här hemma har hon mest legat uppe på sin ”bänk” för att få vara ifred från våra småhuliganer. Astrid har ju varit en fantastisk mamma för sina valpar men har tyvärr alltid tyckt att det är jobbigt när vi har valpar här, och valparna har ju på något sätt känt det på sej och gjort allt för att reta stackars Astrid. Nu när Astrid har varit härifrån och bott växelvis under ett antal månader så har det blivit väldigt tydligt att hon faktist har det bättre hos Synnöve och Åke, eller som min man säger, hon passar inte riktigt in här i vår flock. Så vi frågade helt enkelt om de ville ha Astrid på heltid, och det ville de! Astrid har det fantastiskt i sitt nya hem, blir kliad på magen, får långa promenader, mycket sällskap och kärlek och ett lugnt skönt pensionärsliv helt enkelt. Det är hon verkligen värd fina Astrid. Astrid kommer att vara här hos oss när hennes nya husse och matte behöver ”barnvakt”. Önskar dem alla tre många 
fina år tillsammans.
Vilka fantastiska hundar jag har. De är så glada positiva, trogna. Jag är så glad att jag har dem. De är verkligen riktiga lyckopiller. Men de är starkt beroendeframkallande. Nu ska vi ge oss ut på en promenad. Solen skiner inte här idag men det är torrt och fint ute. Bilden är på min älskade Peanut!
Nu är det ett par veckor sedan Lycka blev parad och ännu är det för tidigt att våga tro någonting. Men hoppas gör vi och oftast är det ju så att har man haft bra parningar så blir det valpar. Både Lycka och Diesel har ju dessutom haft valpar tidigare.
Jag är ju en riktig bokmal, och tycker normalt om att läsa många olika sorters böcker. Den sista tiden har jag dock haft svårt för att koncentrera mej på att läsa, vilket jag förstår kan vara förknippat med stress. Jag har ända sedan Kristian Gidlund kom ut med boken ”i kroppen min” velat läsa den. Men det har inte blivit av , eftersom att när den kom så hade jag följt honom ganska mycket genom hans blogg, radioprogram och tidningar. Kristian var en fantastisk människa som fängslade med sitt tragiska öde, sin kamp mot den fruktansvärda fienden, Cancer, men också en fantastisk skildrare av vårt samhälle, en ung man med en värdegrund som jag önskar att fler skulle ha, en varm kärleksfull människa med mycket sunda värderingar. Eftersom jag själv varit drabbad av cancer om än för ganska många år sedan nu, så har jag helt enkelt inte orkat läsa hans bok. Det har väckt för mycket jobbigt till liv helt enkelt. Så, i julas fick jag boken i julklapp av min kära svärson, som är namne med författaren, fast han stavar med CH. Sedan dess har boken legat i bokhyllan och bränt, men idag kände jag att det var läge at
t damma av den och börjar läsa. Har lyckats ta mej igenom ca 20 sidor, och den är bra, han skriver bra, den är sorglig, men viktig, för den förmedlar ju också budskapet, Vi har bara ett liv och det gäller att ta vara på det, för om morgondagen vet vi ingenting. Önskar er alla en underbar dag. Här skiner solen.
Ja , så gick det faktiskt inte längre. Det var helt enkelt dags att pausa. jag vill rikta ett enormt stort tack till er, bloggläsare, vänner på fb, vänner i verkliga livet, kollegor m.fl. Jag har fått en helt otrolig respons och så mycket värme som jag nästan inte trodde var möjligt. Så otroligt många kloka ord och råd. Tyvärr har jag ju också insett att jag är långtifrån ensam om att vara , stressad, utarbetad, till största delen beroende av arbetsrelaterade orsaker. Skrämmande och mycket oroväckande! Vad är det för samhälle vi vill ha? Trots att många människor står utanför arbetsmarknaden, så slimmar vi och kostnads effektiviserar de allra flesta verksamheter idag. det mesta handlar om pengar. Vi ska vara duktiga, ambitiösa, flexibla, sociala, ställa upp i alla lägen, trycka i oss alvedon om vi har feber. För jobbet är ju så viktigt! Sanningen är att det finns absolut ingen luft i organisationen, detta gäller nog hela den offentliga sektorn. Sjukvården, omsorgen och skolan är i kris. Alldeles för få anställda jobbar alldeles för hårt och springer alldeles för fort. Så stort tack till er alla som har hjälpt mej att ta beslutet att faktiskt gå hem, förhoppningsvis i någorlunda tid också. Inget jobb i världen är värt att bränna ut sej för. Men det är väldigt svårt att sjukskriva sej utan feber eller foten i bandage. Det känns fortfarande väldigt konstigt och inte riktigt ok. Samtidigt hjälper man ju inte bara sej själv utan ger ju en stark signal till sin arbetsgivare att något är väldigt fel. Jag tycker att jag oftast har varit en person som har engagerat mej mycket i mitt arbete och även trivts väldigt bra med mitt arbete med barnen. Har även arbetat i många år som skyddsombud och är engegerad i arbetsmiljöfrågor. Ett hållbart arbetsliv på alla plan är så enormt viktigt, och om arbetet ändrar riktning och nya arbetsuppgifter tillkommer, då ska det finnas utbildning för detta och tillräckligt med resurser. Dessutom är det kanske inte så att alla medarbetare ska ha samma arbetsuppgifter. Vi människor är olika och är bra på och intresserade av olika saker. Det borde vara mycket mer effektivt att ta till vara på alla människors kunskaper och intressen istället för att få in alla i samma mall. Min grundinställning i livet är och har alltid varit att ALLA människor behövs och är värdefulla. Men ibland värderas helt fel saker i vårt samhälle. Har under lång tid funderat på vad jag kan göra ”istället”, men får nog inse att det är inte lätt att hitta något annat. Däremot har jag gett 24 år av mitt liv till den här kommunen, och jag känner att jag för det mesta gjort ett bra jobb, till och med mycket bra, jag har varit engagerad ambitiös och ställt upp. Jag har fortfarande många år kvar till pensionen och känner också att jag har mycket kvar att ge, kanske inte på exakt det sett som min arbetsgivare vill och kanske absolut inte i för högt tempo och med för små resurser. Men om viljan finns borde det gå att lösa. Sedan är jag ju väldigt medveten om att jag är en obekväm person. Jag är en sådan som oftast säger vad jag tycker på gott och ont. Försöker vara snäll och hjälpsam mot alla, men om någon beter sej illa eller om jag anser att saker och ting är uppåt väggarna fel, då säger jag ifrån! Ibland med råge, på gott och ont. Genom åren har jag skrivit insändare, talat med politiker bjudit in politiker till jobbet, talat med fack och huvudskyddsombud. Kontaktat de högsta cheferna i vår verksamhet m.m. Många, många tycker att det är jättebra, men givetvis blir man också lite obekväm. Har många gånger fått höra att jag ska ta det lite lugnt , att vi ska vara positiva och glada, att jag ska vara rädd om mej med tanke på lönesättningar m.m. Men tyvärr, jag är inte sådan som person, om jag tycker något är fel så kan jag oftast inte hålla mej. Jag måste säga ifrån. Jag tycker också att det är ärligare, vad är det för mening att bara gå runt och tycka och prata bakom ryggen. Det leder ju ingen vart och ger bara dålig stämning.
Verkligheten är ju faktiskt som den är. Hu, nu känner jag att det blev mycket, men jag har fått skriva av mej, vilket jag mår bättre av.
Igår gick jag till jobbet efter tre timmars sömn och efter att inte ha sovit ordentligt på flera veckor, efter mycket funderingar tankar och grubblerier under en lång tid. Kände direkt att det inte håller, men jag var tvungen eftersom annars en vikarie ensam hade fått ta emot alla barnen. Men nu är det stopp och jag är hemma iallafall en vecka sedan får vi se. Har sovit lite bättre inatt, nu gått en lång promenad med mina underbara hundar och lyssnat på ett avslappningsband.
Idag tenderar min blogg att bli ganska tråkig, speciellt för mina hundälskande vänner som helst vill läsa om kommande valpar t.ex.
Den senaste tiden har varit ganska tung. I 24 år har jag jobbat inom barnomsorgen/förskolan i kommunen, och visst har det genom åren funnits dagar som har varit upp och ner, dagar som man har varit less på att gå till jobbet, helt enkelt. Men i det stora hela har jag trivts väldigt bra med jobbet, kollegor och såklart de underbara barnen. Men under ganska många år har vi fått uppleva stora neddragningar, fler barn i grupperna och allt mindre resurser. Vi har också de sista åren fått ett väldigt förändrat arbetssätt. Vi har ju haft en läroplan i många år, men de sista två tre åren har det blivit mycket viktigare att följa och arbeta efter läroplanen. På gott och ont. Vi har fått mycket nya arbetsuppgifter, en stor del ”pappersarbete”, såsom dokumentationer av olika slag. Jag som inte är någon pappersmänniska eller datormänniska tycker det är jättetufft med all denna dokumentation. Där är vi olika och en del kollegor tycker detta är både lätt roligt och viktigt att jobba med. Så långt är allt gott och väl, men samtidigt som vi har fått otroligt mycket mer att göra vad det gäller den biten, så har vi inte fått några som helst resurser till det. Allt ska bara ingå i verksamheten, vilket givetvis innebär att det blir ännu mindre tid till barnen. Dessa härliga barn, som jag fortfarande tycker mycket om att jobba med. Mindre tid till daglig rolig pedagogisk verksamhet, mindre tid till omsorg, till att trösta ledsna barn bl.a. Listan kan göras lång. Jag känner alltmer att jobbet går inte ut på att vara där för barnen, utan mer att visa upp en fasad. Istället för att spontant göra roliga läraktiga saker och ha en god verksamhet i stimulerande miljö så har det blivit viktigare att visa upp i pärmar, foton och dokumentationer allt bra vi gör. sedan om det stämmer överens med verkligheten är en annan femma om du frågar mej. Under ganska lång tid har jag dagligen frågat mej om det är så här det ska vara, om det här är något jag kan stå för, men tyvärr jag måste ha en inkomst , så man kämpar på. Jag är som person sådan att jag tycker om människor, som älskar att arbeta med människor, och jag har funderat fram och tillbaka på vad jag kan göra istället, skulle ju helst vilja göra något där man gör verklig skillnad, hjälpa människor som verkligen behöver det. Skulle vilja ha ett ”viktigt” jobb, samtidigt som man kan känna sej nöjd efter arbetsdagens slut. Så är det inte nu, de senaste månaderna har jag grubblat allt mer på detta, upplever dagligen stress på jobbet. Vaknar varje natt och tänker på hur jag ska orka med en dag till, hur vi ska få ihop alla måsten, hur jag ska räcka till. Det är också så att när personal är sjuk eller ledig ska vi ordna så mycket som möjligt själva, det finns en vikariepool och har man tur får man in vikarie, men ibland är det helt enkelt så att det inte finns några vikarier att få in. Jag har ju också valt att jobba deltid eftersom jag har mina hundar och faktiskt inte heller orkar jobba mer, men man känner hela tiden pressen av att man måste ställa upp. detta har helt enkelt resulterat i att jag är i en återvändsgränd känns det som. För några veckor sedan var jag hos en läkare som ville sjukskriva mej, men jag bad om att få några tabletter istället för att orka fortsätta, annars blir det ju ännu värre på jobbet. Så man fortsätter dag efter dag, ligger vaken några timmar varje natt, tvingar sej iväg till jobbet på morgonen. Jobbar så gott man kan kan . Åker hem och somnar i soffan varje kväll. Har försökt att säga nej, men det är inte lätt. Har en bra och förstående chef som lyssnar, men verkligheten är ju som den är. Har några underbara fina vänner och kolleger. Har fått så mycket stöttning av några denna helgen, men problemet är att jag börjar gråta av alla fina ord också. Försöker fokusera på allt bra i mitt liv. Mina riktiga sanna vänner som finns där i vått och torrt, min underbara familj, underbara Otis som ringer nästan varje dag och säger, hej mormor, jag längtar efter dej. Och förstås mina härliga hundar. imorgon är det måndag igen och jag ska försöka tänka, bara en dag i taget. I början av maj hoppas jag att det kommer valpar så det blir något roligt att fokusera på och så får jag ta lite ledigt. Och i slutet av maj föds ett nytt litet barnbarn, så visst finns det mycket att glädjas åt.
Väldigt många hör av sej om intresse för valp på sms och mail. Vill meddela att jag tyvärr inte har möjlighet att svara på alla. När jag vet att Lycka är dräktig kan man tinga valp. Ett mail är bra som en första kontakt , men är man seriöst intresserad av att tinga en valp är det telefonsamtal som gäller. Väldigt många har olika önskemål om sin ev blivande valp. Bl.a vill man ofta önska en speciell färg. Jag har förståelse för att man kanske gillar en färg mer än en annan, men det får inte vara Avgörande.
Igår var vi i Kalmar och hämtade hem Lycka. 1,5 vecka har hon varit där så det var skönt att få hem henne. Dels så stod hon ju sent i sitt löp, dels så har vi haft jobb födelsedagar och lite smått och gott, och Kristina och Kenneth är ju fantastiska och tycker inte att det har varit något jobbigt att ha Lycka lite extra. Stort tack till dem, Lycka har blivit både väl omhändertagen och parad två gånger. Vi hoppas nu att det blir valpar v 19 med leverans v 28. Många, många har hört av sej med intresse för valp, och det är så roligt men som jag har sagt till alla, ingen kölista görs förrän jag säkert vet att hon är dräktig. Däremot har jag noterat några namn på intresselista. Håll koll här, jag kommer att delge er hur det hela utvecklas.
Bra att veta om man är intresserad av en valp från Trasselsuddens: jag levererar mina valpar vid ca 9 veckors ålder, vilket jag tycker är lagom när det gäller havanais. Ibland kan man givetvis behöva hämta ett par dagar tidigare och det går utmärkt om jag bedömer valpen mogen och den är veterinärbesiktigad. Däremot är jag tyvärr inte så flexibel att jag låter valpar stanna flera veckor extra. Där är det upp till köparna att se till att de får ihop sitt schema och planering så det passar. Det beror bl.a på att jag även har ett jobb som ska skötas, och även om jag jobbar deltid så är ju antalet semesterdagar begränsat. Det är ju även bl.a därför som jag har valt att endast ha en kull om året. Att ha en valpkull är ju helt underbart, men det tar ju även mycket tid och kräver en del arbete. Jag vill ju dessutom att tiden ska räcka till för familjen och våra hundar som ju är familjemedlemmar. Jag har även valt att inte ha så många hundar för att alla ska få den tid och kärlek de är värda. Dessutom tycker jag att valparna mår bäst av att flytta till sin egna familj innan de är för ”gamla”. Det är både viktigt för valpen att socialiseras och roligt för ägarna att rå om sin valp från början.
Glömde ju att berätta att när vi hämtade Lycka fick vi även en kik på Kebic’s C-kull som hade fötts under natten. Tre underbara små valpar. Dessutom bjöds vi på Jorgubbs och blåbärspaj med grädde. Mums!
En bild på Lycka som ligger här och slappar!
Nu har vi uppdaterat hemsidan. Där kan man se den planerade valpkullens stamtavla. Gå in på http://www.trasselsudden.se
Trasselsuddens blogg 