Ja Amanda är ju utan tvekan dräktig, och nu hoppas vi att allt går bra så har vi valpar här i vecka 42. Det är en dubbel känsla denna gången. Jag längtar så efter dessa små valpar som förmodligen blir våra sista. Våra hundar är och har varit min stora hobby och så ska det fortsätta att vara. Valpar är underbara och en valpkull bland det underbaraste som finns att uppleva, men det är också en hel del jobb och engagemang runt omkring.Vi har ju mycket annat som vi vill göra och som kräver tid och engagemang, våra älskade barn och barnbarn, som finns lite utspridda i Sverige, bland annat.
Alla kullar som föds här görs ju för min skull och tanken är alltid att någon eller några valpar stannar hos oss på något sätt. Det innebär ju att vi har några hundar som bor hos fodervärdar. Det blir ingen skillnad för dem och deras familjer, de är ju redan familjens hundar, men jag kommer inte att avla på dem. Även denna kull görs för min egen skull och vi hoppas på valpar som stannar i ”familjen” på något sätt, även om vårt syfte inte är att avla på dem. Vi hoppas på riktigt trevliga härliga sällskapshundar. Amanda och Uffe är båda väldigt trevliga, rastypiska. De är utställda och meriterade och hälsotestade enligt gällande regler utan anmärkning.
Bilden är på Amandas förra kull.
